Zebbe
Idag när jag satt och klappade dig och du kom och la dig i mitt knä, fast du är för stor, insåg jag en sak. Jag insåg vilken tur jag har. Vilken tur jag har som fåt ha en så fin hund, en riktig kämpe. För första gången insåg jag att du var våran hund. Att vi hade en hund! Hur lyckligt lottade vi är som får uppleva din personliget. Hur glada vi ska vara för att du ens är kvar... Du har kämpat igenom så mycket. Artos när du var 5 månader,du är och var alldeles för ung för det. Stressen. Loppor. Fel vuxen tand. Öronproblem. Du har nästan inte fått vara valp ordenligt,ett tag fick du bara gå korta promenader och inte springa någonting, inte leka med andra hundar. Bara för att artrosen inte skulle bli värre. Du gjorde en operation,men du kommer alltid få leva med artrosen. Du kommer inte bli en gammal hund. Jag kan knappt tänka på hur gammal du kommer bli,eller hur ung. Det gör för ont.Tårarna kryper fram i detta nu. Jag älskar dig så mycket! Jag önskar jag kunde säga det med människo språk men jag får la hoppas att du förstår ändå. Min lilla puss jag älskar dig!

Lillmatte Klara♥